ECRE is currently working on redeveloping the website. Visitors can still access the database and search for asylum-related judgments up until 2021.
Sverige - Migrationsöverdomstolen, 30 maj 2007, UM 663-06
Beslutande stat:
Sökandes ursprungsland:
Avgörandedatum:
30-05-2007
Målnummer:
UM 663-06
Annat målnummer::
MIG 2007:25
Court:
Migrationsöverdomstolen (Kammarrätten i Stockholm)
Printer-friendly version
PDF version
Rubrik:
Att ett barn lider av epilepsi och att kvaliteten på den vård som barnet skulle kunna få i Sverige är högre än den i hemlandet är inte tillräckligt för att uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter ska ges, även om omständigheterna i barns ärenden inte behöver ha samma tyngd och allvar som i vuxnas.
Fakta:
A sökte asyl tillsammans med sin son B i mars 2005. Utöver skyddsskäl åberopades att B lider av epilepsi och att han medicinerar kontinuerligt. Migrationsverket avslog deras ansökan om uppehållstillstånd. De framhöll att utrymmet att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl är mycket begränsat. Migrationsverket påpekade också att B saknar diagnos, att A uppgett att B fått vård i Eritrea och att han skulle tas till ett annat sjukhus med bättre utrustning när de valde att lämna landet.
A och B överklagade beslutet till migrationsdomstolen och argumenterade för att en försiktighetsprincip bör tillämpas, och uppehållstillstånd beviljas, om frågan om uppehållstillstånd ska avgöras innan utredningen av B:s tillstånd är klar. Att B fått felaktig medicin i hemlandet borde ses som ett bevis på att det inte finns adekvat vård att tillgå där. I överklagan åberopas även en rapport från WHO från 2001 där det konstateras att det saknas neurologer och även tillgång till vissa vanliga mediciner i Eritrea. Migrationsverket vidhöll sin bedömning om att B kan få vård i hemlandet. De underströk vidare att ett beviljande av B:s ansökan skulle medföra att alla barn med samma problematik har rätt till uppehållstillstånd i Sverige.
Migrationsdomstolen konstaterade i sitt beslut att B lider av en svårbehandlad epilepsi som dock inte är livshotande och att behandlingen av sjukdomen har betydelse för B:s framtida utveckling och livskvalitet. Att B fått vård och mediciner i Eritrea talar enligt migrationsdomstolen emot påståendet att vårdmöjligheter och mediciner saknas i hemlandet. Det är snarare en fråga om kvalitetsskillnad, och den omständigheten att kvaliteten är högre i Sverige kan inte anses utgöra grund för uppehållstillstånd, menade migrationsdomstolen. A och B:s överklaganden avslogs därför, men en nämndeman var skiljaktig.
Beslut och överväganden:
A överklagade till Migrationsöverdomstolen och framhöll att det inte finns några barnneurologer i Eritrea, och att det därför är omöjligt att utreda vilken typ av vård B behöver. Tillgången på medicin är i bästa fall sporadisk och i värsta fall obefintlig, och utan medicin blir B:s tillstånd snabbt livshotande. I överklagan underströks särskilt att lagen när det gäller barns vårdbehov inte kräver att sjukdomen är livshotande. Barnets framtida utveckling och livskvalitet ska vägas in. A åberopade även ett läkarintyg som anger att B har haft flera stora anfall var och varannan vecka under den senaste tiden och att B:s tillstånd försämrats så att han lagts in på barnkliniken för kompletterande medicinsk bedömning. B lider också av återkommande feberperioder som utreds separat från epilepsin. I läkarintyget uppges också att B:s antiepileptiska medicin måste ökas och att det ”är väldigt påtagligt att hans neurologiska problematik, utvecklingsförsening och svåra epilepsi kräver en multidisciplinär utredning och upprepade specialistbedömningar”. Specialistbedömningar och de nödvändiga återkommande undersökningarna skulle inte kunna genomföras på samma sätt i Eritrea. I läkarintyget framhålls även att det finns en påtaglig risk för akut försämring av epilepsin, som i värsta fall kan vara livshotande, om behandlingen avslutas tvärt.
Migrationsverket menade att A och B inte gjort sannolikt att skillnaderna i vårdkvalitet är av sådan betydelse för B:s framtida utveckling och livskvalitet att synnerligen ömmande omständigheter kan anses föreligga. Att B vid ankomsten till Sverige var underdoserad och i viss mån felmedicinerad menade Migrationsverket berodde på att läkarna i hemlandet inte fått tillräckligt med tid på sig att ställa in rätt medicin och att B på grund av flykten inte fått läkarvård på elva månader före ankomsten till Sverige.
Migrationsöverdomstolen understryker i sitt avgörande att uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” bara får ges undantagsvis. Det är ostridligt att B drabbats av epilepsi redan i spädbarnsålder. Migrationsöverdomstolen framhåller dock att det i Asmara, Eritreas huvudstad, finns flera sjukhus och däribland en barnklinik. B har behandlats för sin sjukdom under sex månader i hemlandet. När A och B anlände till Sverige var B underdoserad. A uppgav då att B har epilepsi men hon uppgav inget som antydde att det inte skulle finnas tillfredställande vård för B i hemlandet. Migrationsöverdomstolen anser inte att det har visats att B:s framtida utveckling och livskvalitet på ett avgörande sätt skulle äventyras genom att han återvänder till Eritrea. Att den vård B skulle kunna få i Sverige är av högre kvalitet kan inte leda till uppehållstillstånd.
Utfall:
Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet och fastställer Migrationsverkets beslut om utvisning.
Subsequent Proceedings :
Modernvarkritisk motregimenoch haderymt frånen fängelsei Eritreamen hade intebefunnitstrovärdigi sin berättelse.Menefter en intervjui en rikstidning(som ett resultat av publicitetomhennes sonsfall)där hontalade omsin sonssjukdom menävenframfördesin kritikav regimenoch visadeupp sig med sittfoto ochnamn och uppringdes av den eritreanska ambassaden ansökte honpå nyttom skyddoch beviljadeskonventionstatus.
