Sverige - Migrationsöverdomstolen, 27 november 2007, UM 1344-06

Beslutande stat:
Sökandes ursprungsland:
Avgörandedatum:
27-11-2007
Målnummer:
UM 1344-06
Annat målnummer::
MIG 2007:48
Court:
Migrationsöverdomstolen (Kammarrätten i Stockholm)
Printer-friendly versionPrinter-friendly versionPDF versionPDF version
Rubrik: 

En HIV-smittad person kan inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige på grund av medicinska skäl om vård och mediciner finns att tillgå i hemlandet, även om hen eller hon har ekonomiska svårigheter och måste bekosta behandlingen själv. De ekonomiska konsekvenserna för Sverige måste beaktas i beslutet.

En bedömning av om en asylsökande riskerar att hindras att få adekvat vård på grund av sin politiska uppfattning ska göras inom ramen för prövningen av skyddsbehov och inte inom ramen för prövningen om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter.

Fakta: 

A ansökte om asyl den 27 september 2005. Han uppgav att han är anhängare till, men inte medlem i, ett politiskt parti i sitt hemland Kamerun och att han deltagit i ett par möten och någon demonstration anordnad av detta parti. A uppgav också att han i samband med firandet av partiets jubileum arresterades av polis och hölls fängslad i sex dagar innan han lyckades fly. Under tiden han satt fängslad blev A svårt misshandlad. Vidare framkom det att A har en HIV-infektion.

Migrationsverket avslog A:s ansökan och framhöll att A inte varit medlem i partiet eller haft någon framstående roll varken inom partiet eller i samband med möten eller demonstrationer. Migrationsverket ansåg också att A:s kunskaper om partiet varit vaga och att redogörelsen för den politiska verksamheten i vissa delar varit motsägelsefull. Migrationsverket ansåg inte att A gjort sannolikt att han är av intresse för myndigheterna i Kamerun och att han därmed inte gjort sannolikt att han är att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt.

Gällande A:s HIV-infektion framhöll Migrationsverket att regeringen i vägledande beslut konstaterat att uppehållstillstånd kan ges till den som har en livshotande sjukdom som han eller hon inte kan få vård för i hemlandet eller till den som har ett mycket svårt handikapp. Enbart ekonomiska problem med att få vård i hemlandet har inte ansetts tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. Regeringen har i ett annat beslut funnit att dessa principer även kan tillämpas när det gäller HIV/aids. Eftersom tillämpningen av synnerligen ömmande omständigheter ska vara restriktiv anser Migrationsverket att A inte kan beviljas uppehållstillstånd på denna grund.

A överklagade beslutet och migrationsdomstolen beviljade A permanent uppehållstillstånd. Domstolen instämde i Migrationsverkets bedömning av A:s skyddsskäl men beviljade uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. De framhöll att vård för HIV-smittade förvisso finns i Kamerun men att den är förbehållen ett fåtal medborgare mot betalning. Migrationsdomstolen menade att det inte var troligt att A skulle få adekvat vård i hemlandet mot bakgrund av myndigheternas intresse för personer med politiskt engagemang på gräsrotsnivå. Ordförande var skiljaktig.

Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom.

Beslut och överväganden: 

Migrationsöverdomstolen lät inhämta ett yttrande från Socialstyrelsen angående HIV/aids och möjligheterna till vård i Kamerun. I detta framkommer att en obehandlad HIV-infektion har i det närmaste 100 procents dödlighet men att en HIV-infektion som behandlas lege artis inte har någon dödlighet i sig. Detta förutsätter att det finns tillgång till HIV-läkemedel och en stödjande sjukvårdsstruktur. Om en patient har svårigheter att ta ordinerade läkemedel kan prognosen försämras. Vid utsättning av läkemedel börjar viruset omedelbart att föröka sig och förloppet blir i huvudsak det samma som vid obehandlad HIV-infektion. Professorn och överläkaren som skrivit yttrandet framhåller att han inte känner till de specifika förhållandena i Kamerun men att HIV-läkemedel finns tillgängliga i de afrikanska länder han känner till, inklusive Kamerun. Behandlingsalternativen vid behandlingssvikt och biverkningar är mer begränsade såvida inte patienten har råd att köpa nya ”moderna” HIV-läkemedel. Vidare tas i yttrandet upp att nationella riktlinjer för HIV-behandling i Kamerun togs fram år 2003. Enligt WHO/UNAIDS fick 17 904 av 108 000 HIV-smittade behandling i Kamerun under 2005. Kameruns hälsominister har år 2007 annonserat att landet kommer att erbjuda gratis HIV-behandling till alla HIV-positiva, med finansiering av regeringen.
Migrationsverket framförde i sin överklagan att A inte gjort sannolikt att han skulle ha några problem med myndigheterna vid ett återvändande och att det därför inte heller är sannolikt att myndigheterna skulle förhindra att A får adekvat vård. Migrationsverket påpekade igen att de inte bedömde A:s berättelse som sammanhängande och trovärdig, men att det även om berättelsen godtas saknas koppling mellan de åberopade händelserna och möjligheterna till medicinsk behandling. Vidare framhöll Migrationsverket att det var irrelevant huruvida vården är avgiftsbelagd eller inte eftersom uppehållstillstånd inte kan ges av detta skäl.
A stod fast vid att han inte har någon möjlighet att få HIV-behandling om han skickas tillbaka till Kamerun, eftersom väldigt få får behandling där. Hälsoministerns löfte om gratis behandling har inte förverkligats. Landet är väldigt korrupt och bara de som är mycket rika och har kontakter får HIV-behandling. A underströk också att de problem han haft i hemlandet även om de inte bedöms som tillräckliga för att han ska få asyl kan utgöra tillräckliga hinder för att göra det omöjligt för honom att få HIV-behandling.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att om A skulle hindras från att få adekvat vård på grund av sitt politiska engagemang skulle det kunna bedömas som flyktinggrundad förföljelse. Bedömningen av om A riskerar att hindras att få adekvat vård på grund av sin politiska uppfattning ska alltså göras inom ramen för prövningen av skyddsbehov och inte inom ramen för prövningen om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter. Migrationsöverdomstolen anser inte att A gjort sannolikt att han på grund av sin politiska uppfattning kommer att nekas adekvat vård i Kamerun och därför är han inte att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt.

När det gäller prövningen av synnerligen ömmande omständigheter framhåller Migrationsöverdomstolen att regeringen i propositionen till den nya utlänningslagen inte nämnt något om att den restriktiva praxis som tidigare gällt i fråga om uppehållstillstånd på grund av hälsoskäl ska förändras. Regeringen har tidigare i vägledande beslut uttalat att ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet inte bör leda till uppehållstillstånd och att allmänna principer kan tillämpas även vid bedömningen av HIV/aids som grund för uppehållstillstånd. A:s sjukdom är livshotande om den inte behandlas, men av utredningen i målet framgår att vård finns att tillgå i Kamerun, även om den ofta är avgiftsbelagd. Eftersom förarbeten och tidigare praxis säger att de ekonomiska konsekvenserna för Sverige måste beaktas i bedömningen om uppehållstillstånd ska ges och att ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet inte bör leda till uppehållstillstånd anser Migrationsöverdomstolen att uppehållstillstånd på grund av medicinska skäl inte kan beviljas.

Utfall: 

Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet, upphäver migrationsdomstolens dom och fastställer Migrationsverkets beslut om utvisning.