Sverige - Migrationsöverdomstolen, 25 oktober 2012, UM287-10, MIG 2012:14

Migrationsöverdomstolen konstaterade inledningsvis att det är ostridigt att A på grund av sin tidigare ställning inom Iraks Baathparti uppfyller kriterierna för att anses som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. Det klargjordes att den aktuella frågan för domstolen är om det, såsom Migrationsverket gjort gällande, finns grund att utesluta A från flyktingstatus.

Domstolen övergick därefter till att redogöra för relevanta nationella, EU-rättsliga och internationella regler avseende uteslutandegrunder samt relevanta bevisfrågor och innebörden i begreppet brott mot mänskligheten.

Migrationsöverdomstolen konstaterade att det finns skäl att anse att beviskravet ”synnerligen anledning att anta”, som finns intaget i 4 kap. 2 b § utlänningslagen, står i överensstämmelse med det beviskrav som uppställs i FN:s flyktingkonvention och i EU:s skyddsgrundsdirektiv. Domstolen klargjorde att det, för att beviskravet ska vara uppfyllt, inte är nödvändigt att den sökande är dömd för brottet och inte heller att bevisningen behöver motsvara vad som krävs i ett brottmål. Däremot anfördes att beviskravet ska ställas tillräckligt högt för att säkra att det övergripande syftet med FN:s flyktingkonvention (och motsvarande unionsrättsliga och nationella bestämmelser) uppnås, dvs. att tillförsäkra internationellt skydd åt dem som är utsatta för förföljelse. Erkännanden och vittnesmål som är att anse som tillförlitliga kan exempelvis vara tillräcklig bevisning för att grund för uteslutning föreligger.

Migrationsöverdomstolen anförde vidare att bevisbördan för att en uteslutningsgrund föreligger vilar på staten och att regeln om tvivelsmålets fördel bör tillämpas också när det gäller att bedöma om en person är utesluten från flyktingskap.

Migrationsöverdomstolen anförde att prövningen av om det i målet är fråga om ett sådant brott mot mänskligheten som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen bör göras mot bakgrund av den senast överenskomna definitionen av brottet, dvs. Romstadgans definition.  Det måste även bedömas om förhållandena i Irak under den tid som A utförde sitt uppdrag inom Baathpartiet var av sådant slag att det då begicks brott mot mänskligheten samt om A i utlänningslagens mening kan åläggas ett individuellt ansvar för att ha anstiftat eller på annat sätt ha deltagit i denna brottslighet.

Avseende den första frågan fann Migrationsöverdomstolen att det, mot bakgrund av den åberopade landinformationen, står klart att det under Saddam Husseins styre i Irak begicks sådana brott mot mänskligheten som avses i 4 kap. 2 b § första stycket 1 utlänningslagen.

Avseende den andra frågan hänvisade domstolen först till vad UNHCR:s riktlinjer anför om individuellt ansvar och därefter till EU-domstolens dom den 9 november 2010 i målen C-57/09 och C-101/09. Migrationsöverdomstolen konstaterade att EU-domstolens uttalanden om nödvändigheten av att den berörda personen kan göras ansvarig för brott begångna av en internationell organisation, har bäring på det aktuella målet och tillämpningen av artikel 12.2a, oaktat att de rör artikel 12.2b och c i skyddsgrundsdirektivet.

Migrationsöverdomstolen drog slutsatsen att A, mot bakgrund av hans höga position och långvariga arbete inom Baathpartiet, får antas ha haft god kännedom om Baathpartiets brottsliga avsikter och gärningar mot regimkritiker. Detta är omständigheter som, enligt domstolen, skulle kunna tala för att han har varit delaktig i de brott mot mänskligheten som begicks i Irak. Enbart dessa omständigheter kan dock inte automatiskt leda till exkludering från flyktingstatus, utan en mer ingående bedömning måste göras av A:s roll. I samband med en sådan utredning konstaterades att det av utredningen framgick en del av den information som A, inom ramen för sitt uppdrag för Baathpartiet, lämnade om oliktänkande under sin tid vid universitetet, om hur det gick till när informationen lämnades och om syftet med hans kartläggningsverksamhet. Migrationsöverdomstolens bedömde sammanfattningsvis att det inte finns fog för att dra slutsatsen att enskilda individer, på grund av den information A lämnade, har råkat ut för sådana övergrepp som innefattas i brott mot mänskligheten. Enligt Migrationsöverdomstolen förelåg därför inte synnerlig anledning att anta att A i lagens mening har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten. Beviskravet i 4 kap. 2 b § utlänningslagen var därmed inte uppfyllt. A är därför inte på denna grund utesluten från att anses som flykting.

Migrationsöverdomstolen övergick därefter till att pröva om det, som Migrationsverket anfört, finns grund för uteslutning på grund av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser. Efter en genomgång av relevanta stycken i UNHCR:s handbok konstaterades att Migrationsverket anfört samma omständigheter som låg till grund för verkets ställningstagande att A deltagit i brott mot mänskligheten. Eftersom inga andra omständigheter framförts bedömde Migrationsöverdomstolen att det därför inte heller finns grund för att utesluta A från flyktingstatus enligt 4 kap. 2 b § första stycket 3 utlänningslagen.

Avslutningsvis behandlade Migrationsöverdomstolen frågan om B:s asylskäl. Här konstaterades att B inte själv varit politiskt aktiv utan utsatts för förföljelse på grund av sin far och att han enligt principen om familjens enhet, såsom den diskuteras i UNHCR:s handbok, ska tillerkännas ställning som flykting.