Sverige - Migrationsöverdomstolen, 2 April 2008, UM 1436-07

A anförde i sin överklagan till Migrationsöverdomstolen att migrationsdomstolens bedömning av möjligheterna till inre flykt och situationen på Sri Lanka var felaktig. A framhöll att situationen för tamiler från de norra och östra delarna av Sri Lanka har förvärrats oavbrutet och att pågår en väpnad konflikt. Till stöd för detta åberopade A UNHCR:s nya allmänna riktlinjer för asylsökande från Sri Lanka, där UNHCR uttalar att tamiler ska betraktas som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt och att något inre flyktalternativ inte finns. Migrationsöverdomstolen menade att frågan om möjligheten till inre flyktalternativ måste betraktas som en ny omständighet eftersom UNHCR:s riktlinjer och rekommendationer ska vara vägledande för bedömningen av asylsökanden.

A åberopade dessutom i sin överklagan att han blivit utsatt för tortyr av Karunas befäl år 2004 för att tvingas fortsätta arbeta för LTTE och utföra uppdrag åt dem. Att han inte tidigare berättat om detta förklarar A med att han inte upplevt att han har fått tillfälle att i detalj redogöra för de hot och den misshandel han utsatts för, och att han inte tidigare har haft anledning att skilja mellan ordet tortyr och ordet misshandel.

Migrationsverket ansåg att situationen på Sri Lanka inte förändrats i så stor utsträckning att den skulle ses som en ny omständighet i utlänningslagens mening. De framhöll vidare att det trots det allvarliga säkerhetsläget fanns ett fortsatt utrymme för inre flykt. Migrationsverket menade vidare att UNHCR:s bedömning gällde möjligheterna att resa inom landet men att A kan undvika de eventuella faror som är förknippade med internt resande, eftersom han reser från Sverige och kan komma direkt till Columbo. Migrationsverket menade vidare att A kunde anses ha viss anknytning till Columbo eftersom han i sitt arbete pendlat mellan staden och sin hemort. Vidare påpekades att är A ogift och inte har några minderåriga barn på hemorten. Migrationsverket hänvisade också till en rapport från Storbritanniens inrikesdepartement om Sri Lanka där det framgår att det råder delade meningar om hur situationen på Sri Lanka ska bedömas. Migrationsverket framhöll att den dokumentation som A gett in inte visade att A:s individuella riskbild vad gäller övergrepp hade förändrats på ett sådant sätt att den utgjorde ett bestående hinder mot verkställighet. Vad gäller A:s uppgift om tortyr konstaterade Migrationsverket att den förvisso var ny men att det saknades en godtagbar förklaring till varför uppgiften inte åberopats tidigare.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att UNHCR:s nya bedömning av säkerhetsläget och möjligheten till internt flyktalternativ på Sri Lanka utgör en ny omständighet. Frågan som domstolen ska pröva är då om den nya omständigheten också kan antas utgöra ett sådant bestående hinder mot verkställighet som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen.

Migrationsöverdomstolen framhåller att de i ett tidigare avgörande (MIG 2007:33 II)har konstaterat att UNHCR:s rapporter är en viktig källa för vägledning men att dess rekommendationer inte utgör svensk lag. När det gäller Sri Lanka har UNHCR gjort bedömningen att personer som är eftersökta av LTTE eller andra grupper är att anse som flyktingar och att även andra personer som inte uppfyller kriterierna för flyktingskap enligt konventionen bör beviljas skydd på grund av den rådande situationen och det utbredda våldet i norra och östra Sri Lanka. Något inre flyktalternativ anses inte finnas för dessa grupper på grund av förföljelse från såväl LTTE som myndigheterna. I den rapport från Storbritanniens inrikesdepartement som Migrationsverket åberopat uppges att myndigheterna på Sri Lanka vill och kan erbjuda skydd för tamiler i de områden myndigheterna kontrollerar, med undantag för personer som haft en hög ställning inom LTTE. Rapporten delar inte heller UNHCR:s uppfattning om att det inte finns något inre flyktalternativ.

Migrationsöverdomstolen bedömer att det mot bakgrund av vad som framkommit om situationen på Sri Lanka och då A tillhör dem som UNHCR anser ska beviljas skydd finns anledning att anta att det kan föreligga ett bestående hinder mot verkställighet. Det finns därför skäl att bevilja en ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen.