Sverige - Migrationsöverdomstolen, 18 februari 2011, UM 9899-09

Migrationsverket framhåller i sin överklagan av migrationsdomstolens dom att A:s uppgifter är vaga och bygger på egna antaganden. De menar vidare att de skäl A har åberopat inte är tillräckliga för att uppehållstillstånd ska beviljas även om de skulle bedömas som trovärdiga. Migrationsverket framhåller att A har möjlighet att driva ärendet till högsta instans i Ryssland och därefter till Europadomstolen om hon anser att rättegången strider mot artikel 6 i Europakonventionen.

A anför i sin tur att övergrepp redan begåtts mot henne och att det finns en överhängande och reell risk att de kommer att fortsätta om hon utvisas till Ryssland. A framhåller att Europadomstolen i flera avgöranden uttalat att artikel 3 kan vara tillämplig i fall där myndigheterna inte bedrivit en tillräckligt grundlig och objektiv utredning samt att fängelseförhållandena i Ryssland inte är förenliga med artikel 3.

Efter migrationsdomstolens dom trädde ändringar i utlänningslagen i kraft för att anpassa denna efter skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet.

Migrationsöverdomstolen tar i sin dom ställning till två frågor: Är domare inom rättsväsendet att betrakta som en ”viss samhällsgrupp”? och Finns det en grundad anledning att anta att A vid ett återvändande till Ryssland skulle löpa risk för skyddsgrundande behandling?

På frågan om flyktingskap på grund av tillhörighet till viss samhällsgrupp konstaterar Migrationsöverdomstolen att domare inom rättsväsendet som grupp inte är att betrakta som ”viss samhällsgrupp” i den mening som framhålls i skyddsgrundsdirektivets artikel 10.1.d, eftersom personer i denna grupp inte kan anses ha någon gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras. Domare kan generellt inte heller anses ha en sådan gemensam egenskap eller övertygelse som är grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas att avsvära sig den. Vidare konstaterar Migrationsöverdomstolen att domare inte heller kan anses utgöra en ”viss samhällsgrupp” på grund av att de av omgivningen uppfattas som en särskild grupp i samhället.

På frågan om alternativt skyddsbehov framhåller överdomstolen, med hänvisning till lagens förarbeten, att det nya beviskravet ”grundad anledning att anta”, som kommit till för att bättre harmoniera med skyddsgrundsdirektivets rekvisit, är något lägre än beviskravet i den tidigare lydelsen av lagen. Migrationsöverdomstolen anser att de två åberopade tidningsartiklarna har lågt bevisvärde och att det är anmärkningsvärt att A inte har vidtagit några åtgärder för att få fram relevant information från de ryska myndigheterna om att åtal väckts mot henne eller att hon skulle vara efterlyst, eftersom detta skulle stärka A:s förutsättningar att visa sitt behov av skydd. Migrationsöverdomstolen tar inte ställning till om brottsmisstankarna mot A är välgrundade eller inte men anser att A inte gjort sannolikt att hon skulle riskera en orättvis rättegång eller ett orättvist frihetsberövande vid ett återvändande. Överdomstolen anser inte heller att förhållandena i ryska fängelser generellt är så dåliga att A skulle löpa risk att utsättas för skyddsgrundande behandling. Vad gäller de omständigheter att A tvingats säga upp sig från sin domartjänst eller att hon varit föremål för telefonavlysning eller fysisk spaning från polisens sida anser Migrationsdomstolen att dessa inte kan betraktas vara skyddsgrundande övergrepp. Telefonavlyssning och fysisk spaning är att betrakta som vanliga polisiära metoder vid misstanke om brott.