Sverige - Migrationsöverdomstolen, 09 September 2011, UM 3891-10

Den sökande menade att han inte skulle behandlas annorlunda än tidigare kollegor som sökt och erhållit asyl i Sverige. Han menade sig inte heller ha vare sig kunskap om eller ansvar för de brott som säkerhetstjänsten begått.

Migrationsöverdomstolen konstaterade inledningsvis att mannen uppfyllde kraven för flyktingskap.  Domstolen gick sedan vidare till att analysera relevant folkrätt, EU-rätt och nationell rätt för att kunna bedöma om de uteslutandeklausuler som finns i dessa instrument var tillämpliga på den sökande. Domstolen klargjorde även att man skulle använda sig av den definition av brott mot mänskligheten som uttrycks i ICC-s stadga.

Domstolen konstaterade sedan att sådana brott ägt rum i Irak under den tid den sökande arbetat inom säkerhetstjänsten och att det, med hänsyn till hans höga rang och position, inte var rimligt att han skulle kunna dra förmån av tvivelsmålets fördel. Domstolen menade att det i stället skulle presumeras att den sökande skulle anses ha ett personligt ansvar för de brott mot mänskligheten som begåtts under hans 23 år i tjänsten. I bedömningen hänvisade Migrationsöverdomstolen bl.a. till EU-domstolens avgörande C-57/09 och C-101/09 (Bundesrepublik Deutschland mot B respektive D) från den 9 november 2010.

Av samma skäl som ovan ansågs den sökande diskvalificerad från alternativt skydd. Migrationsöverdomstolen diskuterade om artiklarna 2 och 3 kunde hindra en medlemsstat från att bevilja en person uppehållstillstånd på andra grunder än flyktingskap eller subsidiärt skydd men kom fram till att så inte var fallet. Den sökande ansågs dock inte ha några sådana skäl.

Migrationsöverdomstolen ansåg emellertid, i likhet med lägre instans, att det i ljuset av principen om non-refoulement för närvarande inte skulle vara möjligt att verkställa avvisningen. Den sökande beviljades därför ett tidbegränsat uppehållstillstånd på ett år då verkställighetshindret inte förutsattes vara permanent.