Sverige – Migrationsdomstolen, 17 Mars 2011, UM 206-11

A är minderårig och sökte asyl i Sverige ensam den 10 maj 2010. A har växt upp i Mongoliet där hon, eftersom hennes biologiska mor avled i samband med att A föddes, bodde A tillsammans med sin far och styvmor. Dessa slog A och tvingade henne att börja arbeta redan vid fem års ålder. Ungefär två år innan A lämnade Mongoliet övergav fadern och styvmodern henne utan förvarning. Efter det tvingades A leva på gatan och leta mat bland soporna för att överleva. A trakasserades under denna tid dagligen av andra barn i området, muntligt och genom att kasta sten och burkar på henne. Hon sökte inte hjälp i hemlandet eftersom hon inte kände till någon organisation eller myndighet som hon kunde vända sig till. A uppger att hon kunde ta sig till Sverige tack vare att hennes biologiska morbror hittade henne och kunde hjälpa henne.

Migrationsverket avslog A:s ansökan på grund av både tillräcklighetsbrister och trovärdighetsbrister. Varken föräldrarnas misshandel av A, den omständigheten att A tvingats bo på gatan eller att hon trakasserats av andra barn under denna tid anses vara tillräckliga skäl för att A ska betraktas som skyddsbehövande. När det gäller det arbete hon tvingats till bedömer Migrationsverket att A haft möjlighet att söka skydd hos hemlandets myndigheter. Migrationsverket ifrågasätter vidare A:s trovärdighet i den del som gäller morbroderns hjälp och finner det osannolikt att han ska ha hittat A på en sophög utan att ens ha vetat att hon blivit övergiven.

I bedömningen av om det finns synnerligen ömmande omständigheter att bevilja A uppehållstillstånd menar Migrationsverket att A inte gjort sannolikt att hon är ett övergivet barn eftersom hon inte gjort sannolikt att hon inte har föräldrar eller andra anhöriga kvar i hemlandet. Vidare framhåller Migrationsverket att det finns barnhem i Mongoliet som tar emot barn upp till 18 års ålder. Migrationsverket anser inte att det framkommit något som tyder på att A inte har fått och vid ett återvändande kommer att få sina grundläggande materiella behov tillgodosedda.

I sitt överklagande till Migrationsdomstolen åberopar A att hon i första hand ska ses som skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § UtlL eftersom hon saknar socialt skyddsnät och vid ett återvändande skulle tvingas leva ett liv på gatan och utsättas för fysiska och psykiska trakasserier. Vidare framhålls i överklagan att det inte är rimligt att kräva att ett barn ska ta kontakt med polis eller leta upp hjälporganisationer som inte ens finns i den egna hemstaden.

A åberopar i överklagan också ett läkarintyg där det konstateras att hon fått diagnosen psykiskt trauma. A lider av sömnsvårigheter, mardrömmar och koncentrationssvårigheter samt har mycket svårt att återge sina upplevelser från hemlandet eftersom de väcker för mycket obehag. Migrationsverket anser inte att diagnosen är tillräcklig för att bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter ska vara uppfylld.