Sverige – Migrationsöverdomstolens, 6 december 2012, UM 3524-12

Beslutande stat:
Sökandes ursprungsland:
Avgörandedatum:
06-12-2012
Målnummer:
MIG 2012:20
Court:
Migrationsöverdomstolen
Printer-friendly versionPrinter-friendly versionPDF versionPDF version
Rubrik: 

En person kan inte vara flykting eller skyddsbehövande gentemot ett land som denne inte är medborgare i. Av detta följer att skyddsskäl som anförs gentemot det första europeiska asyllandet kan inte prövas som en självständig asylansökan. I dessa fall ska Dublinförordningen tillämpas.

Fakta: 

A, med ursprung från Afghanistan, kom till Sverige i juli 2011 och anförde skyddsskäl gentemot Lettland. Han berättade att det hade hänt honom saker i Lettland som gjorde att han inte kände sig säker där och de lettiska myndigheterna kunde inte skydda honom mot kriminella. Eftersom det i målet var ostridigt att A, innan han sökt sig till Sverige, hade beviljats upphållstillstånd så som alternativt skyddsbehövande gentemot ursprungslandet Afghanistan begärde Migrationsverket Lettland skulle återta honom enligt Dublinförordningen. Behörig myndighet i Lettland accepterade Sveriges begäran och Migrationsverket beslutade att avvisa A:s ansökan med stöd av 5 kap. 1 c § utlänningslagen samt överföra honom till Lettland enligt Dublinförordningen. A överklagade till migrationsdomstolen.

Migrationsdomstolen bedömde dock att det inte var fråga om asylskäl gentemot A:s hemland utan mot Lettland, det första asyllandet och därför var Dublinförordningen inte tillämplig i målet. Därför återförvisade migrationsdomstolen målet till Migrationsverket för förnyad handläggning.

Migrationsverket genomförde därefter en ny utredning under vilken de bland annat frågade A om han fortfarande hade skyddsskäl mot sitt hemland, Afghanistan, och om han sökte asyl mot Afghanistan. A svarade att så var fallet men vidhöll samtidigt att han också hade skyddsskäl mot Lettland. Migrationsverket beslutade återigen att avvisa hans ansökan med stöd av 5 kap. 1 c § utlänningslagen och att överföring skulle ske till Lettland.

A överklagade beslutet och migrationsdomstolen stod fast vid uppfattningen att Dublinförordningen inte skulle tillämpas och återförvisade målet återigen till Migrationsverket.

Migrationsverket överklagade domstolens beslut och Migrationsöverdomstolen meddelade prövningstillstånd. 

Beslut och överväganden: 

Migrationsöverdomstolen slog fast att flykting, alternativt skyddsbehövande eller övrigt skyddsbehövande kan endast den vara som befinner sig utanför det land som han eller hon är medborgare i. Enligt migrationsöverdomstolens mening, är det således inte möjligt att erhålla skyddsstatus i förhållande till ett land som man inte är medborgare i ( detta gäller undantaget statslösa). Domstolen betonade att utgångspunkten måste vara att EU:s medlemsländer kan, och vill, leva upp till EU:s gemensamma regelverk. Artikel 3 Europakonventionen måste dock alltid beaktas i prövningen och det ankommer på Migrationsverket och migrationsdomstolen att försäkra sig om att överföring enligt Dublinförordningen inte strider mot Sveriges förpliktelser. Det betyder i förevarande fall att svenska myndigheter inte kan pröva anförda skyddsskäl som en självständig asylansökan utan endast om överföringen till Lettland skulle stå i strid med 12 kap. 1 och 2 §§ utlänningslagen och artikel 3 Europakonventionen. Migrationsöverdomstolen fann att Migrationsverket hade gjort en sådan bedömning och bedömde att det inte fanns skäl att göra någon annan bedömning. Migrationsöverdomstolen upphävde därför migrationsdomstolens beslut och fastställde Migrationsverkets beslut att med stöd av 5 kap. 1 c § utlänningslagen avvisa A:s asylansökan.

Utfall: 

Överklagandet bifölls, asylansökan avvisades och överföring enligt Dublinförordning fastställdes. 

Other sources cited: 

SOU 2006:61, Asylförfarandet - genomförandet av asylprocedurdirektivet i svensk rätt.